11 april 2013

Annas utrymme.

Jo. Jag har gått och grunnat lite. På den här bloggen. Dess existens. Dess syfte. Jag tror att jag är nöjd här. Frida Fighter Filur - bloggen är klar.

I stället. Jag tar nya tag. En ny blogg. Annas utrymme. Följ mig där i stället.

Det kommer så klart fortsätta handla om Frida filur, Bella bus, makeN, mat, undersökningar, tankar... men i ny skepnad. Vissa av de senaste inläggen följer med bloggen.

Den här bloggen, fridafilur.blogspot.com, den får vara kvar precis så här. För att de som söker om information om sondberoende, ätovilja, hjärtebarn, njurbarn, Notube, ska kunna hitta den informationen här. Och kanske söka sig vidare till mitt nya utrymme.

Dåså, då kör vi. Vårkänslor och nya tider!

10 april 2013

Förlossningsförberedelse.

Kollar igenom journalen från Bellas & Fridas förlossningar. Ganska lika. Ganska snabba. 
Båda har börjat med att slemproppen gått på morgonkvisten. Lite molvärk framåt kvällen. Uthärdligt till klockan 5. Med Bella blev vi inskrivna vid 7 och hon föddes 8:30. Med Frida kom vi i god tid, för tidigt egentligen så vi fick vara på ett rum och vila. Vi blev inskrivna vid 6 och Frida föddes 7:30. Tjoff, tjoff. 

Så jag har ju förutfattade meningar om hur det här kommer att bli....

För övrigt, inga som helst känningar, än. Knappt två veckor kvar till bf. 

Apropå namn.

Vi har bestämt namn nu. Det tog tjugo timmars tågresa, lite nattsömn och stenhårda förhandlingar men nu är det klart. Ett pojknamn och ett flicknamn. Tack för alla tips som strömmade in på Instagram, blogg och sms!

För övrigt kan jag meddela att ungen har lite att brås på när det gäller namn... makeNs farfar hette Karl Martin Valfrid Napoleon Berglund Grahn. Klå det om ni kan! Vi gör det inte. :)

8 april 2013

Norrlandet.

Innerst inne är jag nog egentligen norrlänning. Jag är absolut en Wannabe-norrlänning. Då är det bra att vara gift med en äkta sådan, som har sina rötter en bit ut i ingenstans. Längs Sagavägen. Där de som passerar kanske tänker "bor det verkligen folk här ute i ingenstans?". Fast så långt bort är det inte. Det är 6 km till närmsta by, där det finns bensin, mataffär och pizzeria. 

Jag trivs där. Bland skogarna, ån, sjöarna och bergen, som kanske inte är så höga men som böljar fram väldigt vackert. 

Vädret har varit helt fantastiskt. Mornarna har varit kalla och soliga. Framåt dagen har det blivit plusgrader och den strålande solen har värmt oss och även gett oss en aning färg. 


Skoterspår finns det gott om. Då blir promenaderna enklare. 

Backar för att susa fram på snowracern finns det också gott om. 


Vi har en liten stuga här. En sommarstuga som vi fixat i ordning men som saknar el och vatten. Men som har åtminstone två kökssoffor och en fotogenlampa. Vi har inte bott där än. Bara fixat. Det är ett rum och badrum. Så småningom blir det mer och förmodligen större. Men till dess bor vi förträffligt i farmor och farfars hus, som bara ligger 300 m bort. 

Morr.

Nu ska jag bara morra lite. Så att det går över.

Jag var på förskolan och lämnade kidsen. En av pedagogerna frågade om jag var sjukskriven, hade havandeskapspenning eller var föräldraledig. Jag sa att jag var föräldraledig, för det är jag ju.

Ja, men då får du nog inte ha barnen mer än 15 timmar/vecka.

What?! Hur som helst. Hen skulle kolla upp det och jag gick därifrån, både irriterad och med lite dåligt samvete. För att jag så klart borde orka, och vilja, ha barnen hemma så mycket som möjligt. Men jag orkar inte, och vill inte. Jag vill vara ensam. Jag vill komma i kapp med blogg, foto, rensa i lådor, bädda bebissängen, tvätta babykläder, vila, se på Grey's Anatomy, jag vill vara introvert och bara tänka på mig själv.

Pedagogen ringde upp efter 20 min och meddelade att det gick bra att barnen gick full tid. I och med att man har rätt att ta ut föräldrapenning 60 dagar innan storkens beräknade ankomst så fick man också ha barn på förskolan under denna period. Om man inte hade 7-17 typ. Det skulle vara under kontrollerade former. Våra var tydligen okej, 7:45-15:30. Så allt är okej.

Anledningen till att hon ställt frågan? Det var tydligen andra föräldrar (alltså mer än en) som hade klagat och ifrågasatt om jag verkligen fick göra så.

Idag är det måndag. I torsdags var första gången de var på förskolan när jag inte var på jobbet. I två dagar har folk alltså retat sig på att jag har lämnat ungarna på förskolan. Två dagar... Snacka om jantelag, avundsjuka... Om de nu tycker att det verkar så fantastiskt överdådigt lyxigt och förmånligt så tycker jag att de borde skaffa en unge till så kan de ju njuta av samma ynnest. Eller vad tycker ni?

5 april 2013

Vikten av att dela.

Det är klart att det finns många jobbiga minnen från Fridas första tid men det är ett som jag har svårast att tänka på och prata om, utan att få tårar i ögonen.

Det är den där första timmen uppe på neonatal på Mölndals sjukhus. När Fridas syremättnad låg på 30% och jag inte fattade något mer än att det inte alls var bra. Sköterskor och läkare som försökte se lugna ut men som samtidigt arbetade febrilt med att ge henne syrgas, sticka nålar i henne och få henne att reagera och vakna till.

Jag var ju ensam då. MakeN hade sovit hemma. Klockan var runt 8-9 och han skulle lämna Bella på dagis och sen komma. Sköterskan frågade om jag ville ringa och kolla var makeN befann sig, om han var på väg. Jag tror att hon frågade om jag var okej med att ringa och att jag sa att jag var det. Jag ringde men när makeN svarade började jag gråta. Jag tror att jag fick ur mig en fråga om han var på väg och när han sa ja, snyftade jag ut att Frida var sjuk. Sen kunde jag inte prata mer. Jag bara grät. Jag visste inte vad jag skulle säga. Samtidigt som jag förstod att det här var det värsta jag kunde göra mot honom, jag förstod att jag själv skulle ha fått panik av rädslan... men jag kunde inte prata. Till slut la jag ifrån mig luren och fick fatt i en sköterska som fick prata med makeN.

Hon berättade var vi var och han sa att han var i närheten. Jag vet inte hur många minuter det tog tills han kom. Kanske fem. Eller femton. Han kom precis när de hade lagt Frida i kuvösen för att föra bort henne i ambulansen. Jag vet inte om jag grät då. Jag vet bara att han kom och att det var det viktigaste just då. Att få dela det vedervärdiga med någon, med den ende som kunde ha samma känslor som jag.

Jag kan inte dela den där första upplevelsen med honom, eftersom bara jag var med om den. Det är bara mina minnen. Det är det som gör det så jobbigt. Det, och att jag ringde och bara grät och sa att Frida var sjuk. Allt annat delar vi på. Vi har inte samma minnen eller samma bilder men de är gemensamma för att vi båda var där.

4 april 2013

Puuuuuh.

Alltså. Ibland gör man det lite onödigt spännande för sig. Typ.

I fredags tog vi tåget upp till Örnsköldsvik, för att fira påsken hos makeNs föräldrar. Tio timmars tågresa från Göteborg. Dagtid. Med två barn. Och tre veckor kvar till beräknad förlossning. Man kan säga att jag kände mig cool och optimistisk när vi bokade. Not so much dagarna innan. Det går vattkoppor på dagis dessutom. Och hur bra jag än trivs uppe i norr, hos svärisarna, så hade jag ingen lust att bli fast där. Varken på grund av vattkoppor eller bebisfödande. Även om det hade varit bekvämt med barnvaktandet förstås! Och markservicen. Men jag vill ju välja själv.

För att öka på spänningen var vi och hälsade på makeNs bästa kompis med familj som bor en bit utanför Ö-vik. Vi fick en härlig eftermiddag ute i solen och en fnissig kväll med jättegod mat. Vid läggdags kräks familjens äldsta dotter. Lite på min hand, mycket på golvet. Senare på kvällen är det mammans (o)tur. Och på natten pappans. Vi smiter iväg så fort vi kan morgonen efter...

Då är det två dagar kvar till planerad hemfärd. Jag nojar. Men vi klarar oss. Helt plötsligt sitter vi på tåget. Alla är friska. Vi passerar Härnösand, Stockholm och Skövde. Inga spyor. Inga värkar. Hemma.

Idag på morgonen har jag hämtat familjens nya tillskott. En svart, blänkande, fin och liten bil. Med en alldeles perfekt liten backspegel :). Jag har också hunnit med att vara på Sahlgrenska och blivit vägd och mätt på alla håll och kanter och fått dåligt samvete för att jag inte ville göra en fettvävnadsbiopsi. Jag är med i en studie där gravida kollas. De kollar matvanor och fettmängd, tar blodprover, urinprover och hoppsanhejsan. Vid första tillfället, det är ett var tredje månad, gjorde de en sån där biopsi och jag tyckte att det var rätt obehagligt. Dessutom blödde jag ganska länge efteråt (flera timmar) och fick ett blåmärke som var över en kvadratdecimeter stort. På magen. Jag är jädrigt bra på att "ställa upp" och göra saker som jag kanske egentligen, innerst inne, kunde vara utan. Det här var en sån sak. Så jag sa "Nej, jag vill inte göra det idag. Jag tyckte att det var obehagligt." Det var lite jobbigt, jag fick dåligt samvete men jag stod på mig. Heja mig. :)

Efter Sahlgrenska var det dags för mvc. Sammanfattning av graviditeten och mer provtagning. Jag är som en urkissad nåldyna idag, kan man säga...

Hur som helst. Just nu är allt på topp. Det är sol ute, sol inne. MakeN är på jobbet. Bella & Frida är på förskolan. Jag har sovit middag (eftersom jag sover helt kass på nätterna, zzz). Nu är jag där, vid den punkten som jag har längtat efter. Jag har fått en liten stund för mig själv. Jag har en plan om en promenad i solen innan hämtning av vildarna.

Nu har jag hunnit med det jag ville. Nu är jag redo för bebis! Äntligen! Puuuh.

Undrar förresten hur många fler barn på förskolan som har fått vattkoppor under påsken...

1 april 2013

Tecken.

I mars var temat för fototävlingen "tecken". MakeN föreslog att jag skulle fota Frida och tecken på trötthet... Det gick så där. Hon ser mer full i bus ut, än trött. :)


Sen försökte jag med "tecken på osynlighet"... det gick också sådär. :)



31 mars 2013

Plusplus.

Absolut ett av de bästa pysslena hos oss är plusplus. Det byggs åt alla håll och kanter, i alla färger. Det tränas fingerfärdighet och tänk i flera dimensioner. Båda kidsen gillar det skarpt. Ett köptips med andra ord!



30 mars 2013

Lista listan.

Saker jag gjort och som jag skyller på graviditeterna...

  • Tappat en jobbmobiltelefon i ett toaletthål i Kina (ett av de sunkigaste hålen jag sett faktiskt).
  • Åkt till affären och upptäckt att jag glömt plånboken hemma. Brutit ihop, storbölat och överlåtit handlingen till makeN i stället. För att jag är he-eelt vää-hää-ärdehelö-hös på att handla.
  • Tappat en kvarts potatis i sjalen runt halsen. Inte hittat den och tänkt förträngt den tills jag en halvtimme senare hittat den, glatt utbristit "jaha! där var den!" och sen ätit upp den. När jag tittade upp satt kollegorna och stirrade på mig som att jag var från yttre rymden.
  • Försökt skala potatis med en osthyvel (tänkte fel), och fått kommentaren av min kompis "men för helvete Grahn, du är väl bara gravid - inte dum i huvudet?!)
  • Åkt till jobbet, kommit på att jag glömt jobbdatorn hemma, åkt hem, kommit på att jag lämnade handväskan med husnycklarna på jobbet, åkt tillbaka till jobbet, hämtat nycklarna, åkt hem, hämtat datorn och slutligen åkt tillbaka till jobbet... Det blev inte så mycket arbetsdag kvar...
  • Åkt till jobbet utan passerkort och plånbok, vilket resulterade i att jag fick gå till chefen och be henne följa med mig till receptionen och intyga att jag var jag.
  • Gråtit till till exempel Daidalos på Bolibompa.
  • Missat 1:1 samtal med chefen så att hon har ringt två gånger och kommit och hämtat mig en gång...
  • Fått be en kille att köra ut bilen från parkeringsfickan på jobbet för att magen var så stor så att jag inte kom in i bilen.
  • Försökt balansera en vattenflaska på magen vilket misslyckades och resulterade i att jag blev dyngsur, i skrevet...
Ja, det var det jag kom på nu på tio minuter. Det går säkert att göra listan längre. Jag är liksom jag, fast lite mer av allt kan man säga. Håhåjaja.  

28 mars 2013

Just det.

Idag smällde det ju. Härliga ledighet... här kommer jag!

Glad Påsk!

MakeN hade fixat till sötaste påskkärringarna i morse. En har fixat sitt eget smink, en har fått hjälp. 


 Nu drar vi till Blåkulla tar vi lite påsklov tycker jag!

27 mars 2013

Barnen & bebisen.

Bella funderar mycket på bebisen. Följande dialog utspelar sig åtminstone varannan dag nu.

B: När kommer bebisen?
Jag: Ja, det är ungefär en månad kvar men det kan vara två veckor och det kan vara sex veckor.
B: Kommer den i oktober?
Jag: Nej, den kommer innan oktober, i april eller maj.
B: Vet du inte?
Jag: Nej, man vet liksom inte förrän det är dags men den ska komma om en månad, ungefär.
B: Hur vet du det?
Jag: Ja, för att det är liksom så man räknar. Då är bebisen färdig och ungefär då vill den komma ut.
B: Men hur vet du om den vill komma ut?
Jag: Det märker jag för då gör det ont.
B: Varför gör det ont?
Jag: Ja, för att... eh... det gör det.
B: Gör det mycket ont?
Jag: Ja, det gör väldigt ont. Men det går över väldigt fort efteråt.
B: Ska jag vara med när bebisen kommer?
Jag: Nej, du får vara hemma eller på dagis. Det beror på när den kommer. Och så kommer det någon hit och är med dig. Troligen mormor och morfar.
B: Har du välling eller mjölk i dina bröst?
Jag: Eh... det är liksom mjölk, fast inte vanlig mjölk. Den är lite sötare.
B: Jaha. Vad ska bebisen ha på sig när ni åker hem från sjukhuset?
Jag: Oj, det vet jag inte.
B: Ska den ha blöja?
Jag: Ja, det ska den ha.

Bella är också den som varje vecka påminner mig om att vi ska läsa om bebisen i gravidboken. Vi läser vad som händer vecka för vecka och hon älskar när vi mäter ut hur lång bebisen är. Den här veckan är den ca 46 cm, vilket är från hennes axel till mitten av handflatan. :)

Frida säger inte så mycket. Hon klappar mig på magen och ser lite förståndig ut. Hon leker mycket med dockorna och tar hand om sina bebisar där. Hon har också lovat att bebisen ska få låna Skrållans babyskydd. Ibland tittar hon förebrående på mig och säger "mäh! Har du fortfarande en bebis i magen?!". Och det kan jag ju inte förneka.


Namn.

Just nu har jag lite ångest över att jag inte har en susning om vad ungen ska heta. Jag vill ha ett pojknamn och ett flicknamn redo. MakeN och jag har inte kommit över på samma planhalva än. Eller han kommer med förslag och jag kan inte tänka.

Idag tog jag tag i saken och skrev ut långa listor från SCB. Det har dock inte gett något större resultat. Jag får läsa igenom dem ett par gånger till.

Jag vill ha det klart innan för jag tror inte en sekund på att jag kommer att se vad hen ser ut att heta. Innan Bella kom hade jag aldrig träffat en Bella. Och Fridor hade jag träffat ett helt gäng, men Frida var faktiskt inte lik någon av dem. :) Så för mig är det mumbojumbo att tro att det bli lättare när hen har kommit.

Jag tar tacksamt emot tips. Och om ni vill veta vilka som går bort så är det alla som börjar på Jul... och även Claire. För det passar sådär med Grahn. :)


26 mars 2013

Tuffa till mig.

För typ en månad sedan fick Frida magsjuka och jag skrev att jag hoppades att det skulle bli eldprovet som visade att vi var "friska" och normala. Första veckan märktes ingenting. Frida åt i princip som vanligt efter de två första dagarna. Därefter kom ju febern och snoret. Nu är det hosta.

Det har varit lite skralt med intag. Hon har minskat på sin vällingkonsumtion, från att dricka 150-200ml morgon och kväll till att dricka 80-130 ml vid varje tillfälle. MakeN och jag har hållit oron ganska väl stången men vi noterar ju. Dessutom har vi fått ny kallelse till 334:an. 8 april ska vi dit.

Förskolan kommenterade igår att Frida äter sämre igen. Trots att vi inte har frågat om det. Jag sa till dem att inte bry sig om det. Att ignorera Frida, att låta henne bestämma vad och om hon vill äta. Jag spelade cool och var klok. Som jag vill vara.

Jag vill vara förnuftig, klok och inse att det här bara är temporärt. Det är klart att sjukdomarna sätter spår. Jag ska göra allt jag kan för att hålla mig cool och klok. Tanken på att vi kanske borde köpa hem lite nötcrème eller nutella har slagit mig. Men, jag är inte där än.

Jag säger f*ck u till vågar och mindre aptit, oro och kontrollbehov. En del av mig skulle vilja visa 334:an att Frida är alldeles normal som tappar aptiten när hon är/har varit sjuk. En del av mig vill skrika "jamen, spela roll!!!" åt en kurva som kanske inte pekar uppåt. Det är bara dålig timing. I vanliga fall, funkar det precis som det ska. Faktiskt.

Det är bara det att en liten del inte riktigt tror på att de gladeligen skulle tro på detta. En del av mig tror att de skulle lägga pannan i djupa veck och i stället för att skriva ut oss, be oss att komma och väga igen om två veckor.

Jag skulle verkligen vilja känna att jag kunde ringa till 334:an när Fridas aptit sviktar. Ringa dit och säga "hej, nu känns det lite jobbigt. Frida äter sämre igen och hon vill bara ha välling. Vad ska jag göra?" Och så, i min drömvärld, svarar de: "Du, det är absolut ingen fara. Du får ta några kliv tillbaka bara. Tuffa till dig och lita på Frida. Hon fixar det här, hon behöver bara lite tid. Hon kommer snart igen, och då med extra fart för att ta igen det hon har missat."

Tänk vad bra det skulle vara. Nu får jag säga det till mig själv i stället.

"Nu, Anna, får du tuffa till dig lite! Ta några kliv tillbaka och låt Frida bestämma över sitt eget ätande. Hon klarar det här galant. Låt henne vara nu. Hon kommer tillbaka med stormsteg."

Hängslen och livrem.

Jag försummar bloggen, till förmån för repriser av Grey's Anatomy och sömn. Men jag tänker mycket.

Idag till exempel tänkte jag på hur det var att sitta på Östra, på BB, och äta frukost med andra mammor och pappor. Det enda som skiljde oss från dem var att de hade en plastlåda med en liten unge i bredvid sig. Det hade inte vi. Jag vet inte varför vi satt där men det bara blev så, och bara en gång. De andra gångerna skyndade vi oss att hämta mat och satt sen på rummet och åt. 

Allt det här som hände då. För tre år sen gör att jag har svårt att hitta en målbild att hålla fast vid. Jag har svårt att tänka att allt kommer att gå bra. Jag måste alltid lägga till hängslen och livrem. Idag mailade jag ut på jobbet att jag snart ska gå på föräldraledighet och hur länge jag tänkt vara föräldraledig. Jag skrev att planen är att jag kommer tillbaka om ett år men att det är långt dit och mycket kan hända på vägen. För säkerhets skull. Jag kunde inte heller skriva att "torsdag är min sista arbetsdag på ett år", av samma anledning. Jag vet ju inte vad som händer. Tänk om barnet dör, då kanske jag vill komma tillbaka tidigare, eller senare, eller inte alls. För trots allt hade vi ju tur med Frida. Det är ju inte alla som har sån tur... Så, visst är jag rubbad. Visst har det satt spår. 

Och målbilden. Jag har hittat en som funkar. Jag måste bara lära mig att hålla fast vid den. Den glider undan efter en halv minut. Målbilden är insipirerad av en kompis som fick barn för några veckor sedan. Hon la ut en fantastisk bild på facebook när hon snusar den nyfödda i nacken. När jag ser den känner jag lugnet och lyckan. Så vill jag att det ska vara. Och inte bara i ett dygn som med Frida. Doften var en av de grejerna som var svårast att vänja sig vid på sjukhuset. Frida luktade inte bebis, hon luktade sjukhus - plåster, alkogel, sterilt... När vi väl kom hem från sjukhuset och hon fick sin egen doft kunde jag inte sluta sniffa på henne. Jag gör det fortfarande. 

Det blir rörigt med alla tankar. Alla hängslen och livremmar som ska hållas fast i. Samtidigt som jag faktiskt också kan känna ett lugn i att om det händer något, så är vi bra rustade för att ta oss igenom det. Vi har fått träning. Jag har blivit både skörare och starkare av allt som hänt. 

16 mars 2013

Träningen, del 2.

För någon månad sedan skrev jag om träningen. Hur viktig den var för mig i den här graviditeten. Vet inte om jag bara behövde lätta mitt hjärta för efter det har det inte blivit mycket till träning. Kroppen sa i från. Orken försvann. Motivationen likaså.

Nu är det promenader som gäller. Jag försöker få ihop 150 min/vecka. Det känns lagom sunt och bra. Jag vill egentligen sprida ut det på 5 st halvtimmespromenader på lunchrasterna för att få solljus och frisk luft men det har det inte blivit. Än.

Idag var jag ute och gick en timme i sol och blåst. Det var otroligt skönt att komma ut. Jag erkänner att minsta backe gör mig anfådd och att jag efter en timme är rätt mör och skön i kroppen. Men jag längtar efter den riktigt svettiga, jobbiga träningen. Mjölksyran. Det var många joggare ute idag. Och jag längtar tills jag kan ta mig ut igen. I slutet av sommaren kanske. Vi får se vad kroppen och hormonerna säger.

15 mars 2013

Remissen.

Tillväxtenheten ringde upp redan samma dag och sa att de fått in en ny remiss. Om två veckor ska jag ringa och kolla tidplanen för Frida. Troligen kommer hon att kallas inom tre månader, vårdgarantin. Vi får väl se. Vi har ju egentligen ingen brådska.

Vi har inte fått någon ny läkartid till 334:an men det vet jag inte heller om vi har någon brådska till.

Sedan de två magsjukorna har Bella varit hemma en dag pga (pseudo)krupp och Frida två dagar pga hosta och feber. VABruari har man ju hört talas om, men att mars skulle bli VABrs var jag inte beredd på. Det ryktas om att det borde vara fredagsmys nu men makeN och jag sitter i stället framför varsin jobbdator... (även om jag uppenbarligen smiter i från mina sysslor just nu :).

11 mars 2013

Borta.

I förra veckan fick vi kallelse till 334. Vägning och mätning. Av vår alldeles lagom och perfekta filur. Bedömning.
 
Jag ringde för att boka om tiden till veckan efter. Inte för att köpa tid utan för att det är då jag börjar min föräldraledighet och det är skönt att slippa kompa ut. Jag fick då veta att tiden tydligen inte fanns. Och att de inte visste när vi kunde få en ny. Jahaja. På ett sätt skönt. På ett annat sätt - inte vad jag ville. Det här skulle ju bli vårt sista besök där. Sen var tanken att vi skulle bli utskrivna. Utskrivna.
 
Tanken var att vi skulle till Tillväxtenheten innan sista besöket på 334:an och att de skulle ta över ansvaret. Jag hoppas att de inser att Frida är precis som hon ska vara. Jag vet inte om vi hoppar ur askan in i elden. Jag vet bara att vi vill bort från 334:an.
 
Hur som helst. Läkaren skickade ju en remiss till Tillväxtenheten i mitten av november. Trodde jag, ända tills idag när jag ringde dit för att kolla hur det gick med remissen. Den fanns tydligen inte. Har aldrig funnits. Borta.
 
Så nu får vi se vad som händer. Vad kommer först; 334:an, Tillväxtenheten eller bebis?